Marit Bergman

Marit Bergman Kulturcentrum Sandviken fredag 4/5 Efter att haft punkbandet Candysuck i Rättvik kom hennes solodebut ” 3.00 AM” med buller & bång 2002. I några år där i mitten av 2000-talet var hon landets egna indiedrottning. Hon har fått massor av grammisar och P3 guldpriser, dessutom blivit utnämnd till landets bäst klädda i modetidningen Elle. Ibland när man tyckt det varit lite väl tyst om hennes musikproduktion får man betänka att hon har många bollar i luften, jobbat som skribent, programledare på P3 och framförallt startat upp ett rockkollo för unga tjejer. I år är hon äntligen tillbaka till publiken som väntat länge nu. För ett år sedan kom skivan Molnet, den första på sju år, den första hon har skrivit med svenska texter.

 Uppbackad av Andreas Kullberg iförd guldskor spelandes cittra och piano, så stod Marit där med sin rosa gitarr. De öppnar med ”Santa Cruz” från senaste albumet Molnfabriken, senare ska det visa sig att de flesta låtarna från kvällens konsert var från den skivan. När skivan släpptes för ungefär ett år sedan var jag lite besviken på den, tyckte det kändes som en barnskiva, i alla fall nästan, nu har jag såklart insett att den är skriven ur ett föräldraperspektiv men även musikaliskt är den mycket ”vuxnare” än den tuffa indiepop hon gjorde tidigare. Dessutom tycker jag mycket om skivan numer, Marit är en lättsam men ändå en fundersam artist, hennes mellansnack som kan låta väldigt vimsigt är oerhört fint, hon berättar små anekdoter utan att vara alltför manushållen, hon utstrålar en väldigt varm ton i det mesta, roligast är det nog när hon blir avbruten av sin son som har slut på batteriet när han lirar Minecraft bakom scenen.

Låtarna handlar ofta om ganska deppiga saker, om flyktingbarn som blir misshandlad av väktare, om folk som tar sina liv eller drömmar om ett annat liv. Det är vemodigt men ändå skönt som en varm tröja på hösten. Jag förstår att hon nästan bara spelar nyare låtar, då de skiljer sig en hel del från det äldre materialet även om jag vill höra flera gamla favoriter, idag var det endast "I Will Always Be Your Soldier" som var från de äldre skivorna. Bäst ikväll var ändå ”bland gråter jag bara för tiden går”, en historia om att växa upp, att sitta i ett rum med affischer på the Clash och Transvision Vamp och bara längta efter annat liv, då och just då är Marit Bergman i Annika Norlin klass, det är då jag försiktigt torkar bort en tår i ögonvrån.

 Det var en trevlig kväll i Kulturcentrums fina lokal och jag tror nog de flesta gick därifrån med ett leende Peter Alzén