Gregory Isaacs

Gregory Isaacs är tyvärr lite bortglömd idag tycker jag, han dog för fem år sedan men det kanske var så längesen som tidigt 80-tal han verkligen var i ropet. Dessutom ett problem med Gregory är han gjort fler skivor än man kan räkna till och då är jag ändå mattelärare, en engelsk tidning gjorde i början av 90-talet en travesti i en recension av Gregory Isaacs skiva som kom på Acid Jazz etiketten med rubriken typ ”Den svåra hundratrettiofemte skivan”.

Gregory Isaacs kan för den rockälskande reggaelyssnaren kanske kännas väldigt soft och även om det är ganska mycket kärleksmannen som han framställs (han kallas både Lonely Lover och the Cool Ruler) så är det väldigt tungt ändå men ibland skulle jag hellre kalla honom soulsångare, i klass med Marvin Gaye, Sam Cooke eller Curtis Mayfield. Men den mjuka stilen som förknippas med honom kallas Lovers Rock. Redan 1968 debuterade han precis då rocksteady blev reggae med singeln Another Heartache, 1973 startade han bolaget African Museum tillsammans med Errol Dunkley, sen jobbade han med Bunny Wailer, Big Youth och Junior Delgado, 1977 kom den första riktiga albumet Mr Isaacs, albumen innan är mer eller mindre samlingar av singelsläpp. Mr Isaacs återutgavs av Blood & Fire för 10 år sen med fina extraspår, ett givet inköp enligt mig.

Från 1977 och fram till 1983 gör han förutom massor av bra singlar albumklassiker som Cool Ruler [1978], Soon Forward [1979], The Lonely Lover [1980], More Gregory [1981], Night Nurse [1982[ och Out Deh [1983] sen så lyckades han trots reggaescenen skrevs om totalt när Wayne Smith tog in de elektroniska rytmer när han släppte Under mi Sleng teng, men 1988 kommer Rumours och albumet och det fantastiska albumet Red Rose for Gregory. Han satt i fängelse i mitten av 80-talet för både vapen och knarkinnehav, han lyckades dessutom bli utesluten ur Jamaikanska musikerförbundet på grund av att sitt missbruk, vilket lär säga en hel del om mängden han rökte,

Trots att han hade eget bolag spelade Gregory in för nästan varenda producent i Kingston, Winston »Niney« Holness, Gussie Clarke, Bunny Lee, Alvin Ranglin och Phil Pratt , dessutom har hans skivor kommit ut på minst fyrtiotolv olika bolag, många låtar är inspelade flera gånger så det är en mindre djungel att leta efter pärlor i hans produktion, jag satt ihop en lista med 60 mer eller mindre oumbärliga låtar. Peter Alzén

Clash Japan 1982

Kite

Ljusa strålkastare som lyser mig rakt i ögonen, dova bastoner som repeterar en suggestiv slinga, en trumlös första låt men stämningen infinner sig snabbt. Det är mörkt, det är dystopiskt det är oldschoolsynth som inte låter gammalt alls. Sedan starten för sju år sedan har duon gjort mäktig elektronisk pop och portionerat ut den på halvtimmeslånga ep i stället för att göra några album, negativt kan det betyda att det skrivs väldigt få recensioner av deras skivor, positivt är att vi får få utfyllnadsspår på skivorna

Bandet ser knappast ut som man skulle föreställa sig en synthduo göra, Christian Berg i keps och långt hår och en sångare, Niklas Stenmo i tysk tjackpundarfrisyr från 81 men herregud vad tufft och bra det låter som om Ridley Scott skulle göra en Prequel till Blade Runner och byta ut Vangelis svepande syntar mot Kites analoga synthdjungel. Niklas röst påminner en del om Jon Andersson och det är stort beröm, en röst som skär som en varm kniv genom de tunga maskinella mattorna av musik som förstärks av filmerna som projekteras bakom dem, det är dystra höga hus och ödsliga landskap, hästar och fåglar. Musiken är storslagen på gränsen till svulstig men blir aldrig löjlig utan mer filmisk och ändå organisk.  

Musiken vi får är mestadels från senaste epn VI men även från tidiga låtar som Johnny Boy som tangerar nästan att bli schlageraktig i kontrast till det andra.

Deras nyare material har även fått en indieton som gör att det blivit en dimension till, och en ballad som Nocturne skulle mer konventionella artister skapa listframgångar med, flera av låtarna är uppåt sju minuter men känns aldrig som en sekund för långa, jag sitter och är imponerad av de ljudslott som byggs upp av ganska små medel trots allt.

Det är den bästa konsert jag sett en synthduo göra på många många år, det är sällan jag lämnar konserter med känslan att jag vill höra mer dessutom ett band som placerar glittrande katter som skjuter laser med ögonen på sina högtalare kan man inte göra annat än att älska.

Peter Alzén

The Leather Nun

På lördag ska jag se Nunnan AKA The Leather Nun på södra teatern i Stockholm, jag såg dem senast på Peace and Love 2009 men den upplagan ska tydligen inte riktigt räknas. Enda sen jag postorder köpte första EPn, förmodligen hade jag läst om bandet i Jonas egna tidning Anarki & Kaos så har bandet varit en stor favorit hos mig. jag försökte redan i vintras att intervjua Jonas och få honom att göra en spellista med saker som inspirerat honom.

jag fick 2 jättelånga svar som säger en hel del om Leather Nun, både om mytbildningen om dem men även deras säregna ställning i det svenska musiklivet i tidigt 80-tal. de spelade tex inte i Stockholm efter slutet av 79 förrän våren 83, och nästan inga skivor släpptes under samma period, vilket är otroligt trist då det som finns från den tiden borde hålla högsta klass, tex så spelades Primeover ute redan 79 men kom först på skiva 83.

Varför var The Leather Nun så egna?

Jonas-  Först lite historielektion: Göteborg 1979 – Sprängkullen gillade inte punk och punkarna gillade inte Sprängkullen. Punkbanden bildade sin egen förening: Garageligan. Sprängkullen hatade Nunnan och Garageligan tyckte inte att Nunnan var PK-punk. Så: Nunnan fick stå utanför allt och alla. Och gå sin egen väg. Vilket kanske gjorde Nunnan till mer punk än få andra svenska band. Tack och lov var den stora världen utanför den lilla PK-ankdammen Sverige, mer positiv och uppmuntrande. 1977-78 älskade vi som punkare, att håna raggare för att de livsstilsfrossade i 20 år gammal musik. Idag livsstilsfrossar vi på samma sätt, i 35 år gammal nit-rock. 50+ punkare åker med 30+ gamla låtar och vi tycker att det är ballt. Hur punk är det? Vi garvade åt Jerry Lee Lewis i guldlamé på Grönan (1979?), för det kändes musei-cirkus. Jerry Lee Lewis stod för musik som var då, för länge sedan – punken var här och nu. Det skiljde bara 20 år. Punken stod för rätten att göra sin egen musik, på sina egna villkor. Dagen när punken började ramas in och begränsas av vad som var rätt och fel, den dagen dog punken. Då försvann den obegränsade energin, glädjen och kreativiteten. Då blev punkarna den nya tidens PK-raggare, med nitar istället för Chevrolet på jackorna. 20-30 år yngre men inte ett dugg smartare. Om Nunnan blev mesigare i mitten/slutet på 80-talet, så var vi ändå mer intressanta än våra jämnåriga svenska band s a s.
  

Eftersom intervjun gjordes innan skivan släpptes så blir detta lite knepigt men vi låter det vara så här iaf

Jonas - nya Nunnan-albumet handlar väldigt lite om att leva upp till några PK-förväntningar på hur Nunnan ska vara eller låta. Vi vet redan hur Thåströms nya album kommer att låta. Vi vet hur KSMB kommer att låta på Bråvalla. Vi vet vad Sator åker med för material just nu. Det är helt ok. Men nya Nunnan-albumet låter som inget annat, just nu. Och kanske en bra bit ifrån Nunnan i slutet av 80-talet. Det är själva poängen. Det var utgångspunkten för Nunnan 1979 och det är utgångspunkten nu. Allt annat är självupprepning, parodi och anti-punk. Att sedan Nisse, Freddan, Widlund, Aron och andra gamla Nunnan-nunor spelar på albumet, är ganska ointressant. Eller att soundet är tungt, mörkt och klubbigt. Eller att vi gör en hemlig spelning i Gbg efter Nyår med klassiskt gammel-Nunnan-upplägg och bara ur-gamla Nunnanlåtar, som de flesta aldrig hört Live. Det är inte väsentligt (de flesta av er kommer ändå inte att få veta var och när, ändå). Det enda väsentliga är att vi gör ngt ingen annan gör. För att det behövs. För att den svenska musikscenen är ganska trist, tråkig och förutsägbar. Om det är pk-punk eller inte, är väldigt ointressant. Det är Nunnan. Och ni kommer aldrig att få höra Carola, Orup eller Kajsa Grytt göra coverversioner i Så Mycket Bättre.

Den nya skivan som är så pass bra som jag hoppades på, kanske inte så revolutionerande som Jonas lovade men ändå klassisk Nunnanrock. 

sen frågade jag Jonas om hans influenser också

Jonas- John Lee Hooker. I slutet av 70-talet fick jag chansen att intervjua Lou Reed. Han hade rykte om sig att vara skitsvår att intervjua, ogillade journalister och muckade gärna med dem. Antar att han tänkte "Den där lilla snorvalpen ska jag sätta på plats", för jag hann knappt säga ngt innan han frågade mig om vilken som var den första skivan som förändrade mitt liv och vilken låt på plattan, i synnerhet. Och antagligen tänkte han väl mosa till mig när jag svarade Velvet Underground, bara för att han var så van vid (och skittrött på) att journalister alltid drog upp Velvet U. Men jag var ung, aningslös och svarade uppriktigt: Liveversionen av "Tupelo" från -61 med John Lee Hooker. Då sprack Lou upp i ett stort leende, skrattade och vi fick en jätteintressant pratstund. Nästa gång han kom till Sverige, hade han gjort stor succé med LP:n New Sensations, singeln I love you Susanne, gjort reklamfilm för mc-märket Honda och skulle spela på Hovet (stora konsertarenan i Sthlm, på den tiden). Han var som störst, publikmässigt i Sverige. Och han ville bara göra en enda intervju i Sverige, och det var med mig. Men jag tyckte att Lou var ganska ointressant då, tackade Nej och åkte till Gbg för att repa med Nunnan istället. Skivbolaget och Sveriges Radio tyckte nog att jag var lite smådryg, men Lou hade nog förstått mig. Jag tackade Nej av samma skäl som jag hade svarat Tupelo/John Lee Hooker istället för att svara Velvet Underground, gången innan. Av uppriktighet. Och utan John Lee Hooker och Tupelo, inget Velvet Underground, ingen James Brown, inget Stooges, ingen punk, ingen industrimusik. Lou fattade att jag fattade. Jag har aldrig varit idoldyrkare eller fan, på det sättet. När jag hörde Tupelo med John Lee Hooker, var jag 12 år och det var ngt helt annat än Jimi Hendrix, Cream, Stones och det som gällde då bland mina kompisar. Och den känslan av att möta något helt unikt, annorlunda, spännande och utmanande, var det som gjorde punken så intressant. Det spelade liksom ingen roll vilken obskyr 7" man än beställde på postorder från England eller USA - ingenting var dåligt eller ointressant eller lät som tio andra band. Det var en kort intensiv period mellan 1976-80. Sedan blev det "rättning i ledet". Mycket av skälen till Nunnan, var ett trots mot punkens likriktning och förestående död. På kuppen kom vi att trampa på alla tår som fanns. Det fanns jättemånga ömma tår. Humorn var definitivt den bärande kraften, de första 5-6 åren. Att komma på nya narr-speglar att hålla upp, framför publiken. Och ju mer provocerade folk blev, desto roligare hade vi. Men inspirationsmässigt gick det en rak, tydlig linje från John Lee Hooker till Velvet U:s första LP, till Cale-proddade rockkaoset på My Generation (b-sidan till Patti Smiths första singel), till CBGB, till 100 Club och Sex Pistols och engelsk punk.

både bilderna ovan är från 1988 Desdemona i Gävle.

Om man nu missat John Lee Hookers Tupelo bör man genast kolla upp den, fantastisk låt, som även inspirerade Nick Cave till en låt med samma namn.

vi får väl se på lördagskväll om hur The Leather Nun 2015 låter men jag ser med spänning fram emot det

Peter Alzén

Amason

Amason på KlubbKakel Gävle

Scenen var täckt med uppstoppade djur grävlingar, kråkor som hängde i linor och en stor pappersbjörn, att bandet sen har låtar som heter Älgen, Ålen och Duvan gör att man kan misstänka en lite crazy orkester men det är mer en svensk doldis supergrupp, så kan man nog kalla Amason för, med folk från Miike Snow, Dungen och Idiot Wind är det lätt att ta till det epitetet. Mycket folk hade tagit sig till Klubb Kakel på lördagen och förväntningarna var stora. Bandet är en enhet trots deras stora personligheter och det gör med ganska små medel stor musik. Dynamiken i deras sound är det som gör korsningen mellan svenskt vemod och tysk krautrytm blir så vacker, så mycket 2015 att jag kan sätta en slant på att de är på en topplista utomlands vilken dag som helst. Men för att vara svensk modern pop idag låter de förvånansvärt lite som RnB eller house. Amanda Bergmans fantastiska röst är mer som ett instrument i den mjuka musik som trots aldrig blir vek utan mer suggestiv. Det låter hela tiden lätt även om deras små proggtripper som göms i den fashionabla hipster framtoningen så är det just det som gör att de är pass speciella just nu. Där andra, framförallt amerikanske band försöker med liknande musikaliska passager tappar de oftast bort sig i en snårig skog av pretentioner men icke Amason.

En cover på Foreigners I Want To Know What Love Is var knappast väntad men den kändes inte som en cover utan mer en egen version av den klassikern. Någon viskade i mitt öra att de är progg generationens barn och det har hen så rätt i och som ett brev på eh posten så kommer huvudrollsinnehavaren från Folkteaterns Faust Kalle Zerpe upp för förstärka med sin saxofon på den magiska Kelly. För att citera Pet Shop Boys ”But in the back of my head I heard distant feet Che Guevara and Debussy to a disco beat” Peter Alzén