Slyngelrock

ikväll går sista avsnittet av Peter Birros tv-serie Viva Hate, serien har fått en hel del kritik, att den ska vara banal, ytlig och tillomed buskis har den kallats. jag ska erkänna att jag har njutit nästan hela tiden, visst har kritikerna till viss del rätt men just den svartvita i bandets medlemmars syn på allt är så underbar. en tid innan man kommit ur tonåren när musik betyder mer än allt annat, känslan att tillsammans i ett band/gäng vara vi mot världen, en känsla som man bara kan få i ungdomlig naivitet. musikaliskt har jag inspirerade av serien och även att jag såg Hurula häromveckan när jag nu gjorde en spelista med slyngelrock, en rockmusik där band egentligen bara ska göra en skiva, en skiva som skriker NU, låtar som får all annan musik att låta som den vore 1000 år gammal, även om rocken kanske lever en bortglömd tillvaro idag så finns det något visst med alla dessa band.

Ibland önskar jag att jag var sjutton år igen, att bara övertas av den fantastiska energin som slyngelrockband som detta kan ge en, att få skriksjunga med i rader som "Du är e Plast" som Perverts sjunger eller "jag vaknar, känner mig trött och till å med lite full" som hos Hästpojken.

Bandet i Viva Hate ser ut att vara hämtat direkt från det lokala mediegymnasiet och det har diskuterats om T-shirtar är rätta både tidsmässigt och genremässigt men jag orkar inte bry mig om gnälliga gubbar, låt det vara banalt, låt det vara mycket frenesi och uttryck, så otroligt roligt att se och höra, en känsla av att aldrig kunna bli nedslagen, att aldrig bli gammal och grå, bara leva i nuet med perfekt popmusik som slyngelrock ska vara. Peter Alzén

Goth

Marin Aagård kallade mig och min bror för Gävles postpunkande gother i boken Vi Lever.

eftersom Savage Holiday har ett reunin gig på Punk & Bössafetivalen i Gävle idag så satt vi ihop en spellista med en massa tuff Goth

2014

Ett hundra fyrtio nio låtar att höra från detta år

Hurula

Häromdagen meddelade tidningen Gaffa att Hurulas album "Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för" var 2014 års bästa, I torsdags spelade Robert Hurula med band på ett utsålt Debaser medis i Stockholm, i lördags var det en ganska för stor gasklocka som var spelplatsen. Ibland kan jag bli lite ledsen för er som missar alla bra spelningar som Gävle bjuder på just nu. För er som inte har hört Hurula kan man slarvigt beskriva det som en punkigare Håkan Hellström men då gör man det väldigt lätt för sig. I ett moment av oljud så står bandet där på scenen, som om det skulle kunna vara Jesus and MaryChain 1985, längst fram står gymnasieungdomarna och hoppar, dansar och sjunger med redan i första stroferna av Betongbarn. Ibland önskar jag att jag var sjutton år igen, att bara övertas av den fantastiska energin som slyngelrockband som detta kan ge en, att få skriksjunga med i rader som ”Inga pengar kvar att bränna, hade inga känslor kvar att känna, Det är tur att det finns lögner, tänk om allt du nånsin hört skulle stämma. Jag var 22, när jag lämnade Luleå" Tre gitarrister får det att låta som en gitarrvägg döljer melodierna, som om My Bloody Valentine skulle spela Florence Valentinecovers. Bandet ser ut att vara hämtat direkt från det hippaste magasinet. men det betyder inte att de beter sig som stjärnor för plötsligt ger Robert mikrofonen till publiken längst fram och hela låten sjungs utan problemet av de nedanför scenen. Även om jag gillar skivorna väldigt mycket så är frenesin och uttrycket starkare på scen, så otroligt roligt att se och höra, en känsla av att aldrig kunna bli nedslagen, att aldrig bli gammal och grå, bara leva i nuet med perfekt popmusik som Hurula som soundtrack. Peter Alzén

Northern Soul

Det är inte så jag ska uppmuntra dig till att göra något olagligt alls men det är nästan brottsligt att missa den här filmen.

20 000 DAYS ON EARTH

Vad händer på den 20000 dagen av ens liv? Vad som händer under Nick Caves tjugotusende dag blev en film, en film som blandar fiktion, drama och dokumentär.

Han vaknar bredvid sin fru, kliver ur sängen i sina kostymbyxor, studerar sitt åldrande i badrumsspegeln, sätter sig vid skrivmaskinen och skriver medan hans manager/assistent ringer in ett meddelande vad han ska göra under dagen.

Vi får se honom möta sin terapeut, prata minnen om sin far, vi får se Nick köra mycket bil, vi får se honom besöka Warren Elllis för en lunch bestående av ål och svart pasta, Nick tar en macka istället. De diskuterar scenframträdanden av Nina Simone och Jerry Lee Lewis. Han får gäster i sin bil som berättar om det förflutna

Vi får se bandet spela in sin senaste skiva, vi får se dem göra fantastiska versioner av Push the Sky Away och Stagger Lee.

Först så var jag lite besviken på att det inte är några gamla klipp, mest fotografier och annan kuriosa när han besöker *NickCavearkivet* (visst de klipper in lite gamla scenbilder in i den hypnotiska avslutningen av Stagger Lee också) men ju mer filmen led desto bättre var det som vi fick, 100 minuter underhållande musikdokumentär av en man som är roligare än vad ryktet säger.

Peter Alzén

BD

Vad samplade JUST-D ?

efter att njutit av Gurra Gs fina val av samplingar presenterar vi idag, spotifylistan med Just-Ds samplingar. en sanslös resa mellan de coolaste grooven och de nästan skämmiga låtarna men det var det som byggde en fantastisk rolig och innovativ grupp på deras sju album, listan är sammanställd av den alldeles förtjusande Jonas Paro, stort tack

De 10 bästa samplingarna

efter att vi fått folk som Hasse & Nix från Nomads, Johan Johansson och Anders Brodde Brodin att berätta om vad de lyssnade på när de började sina kariärer är det idag dags för Gustave "Gurra G" Lund, kanske mest känd som en i Just D, bandet som var föst med att inte bara rappa på svenska utan även mest sampla svensk musik, vi återkommer i det senare. idag fokuserar vi på de 10 bästa samplingarna utvalda av Gurra G, (som ni givetvis följer på twitter) Låt 1 Låt 2 Låt 3 låt 4 Låt 5 Låt 6 Låt 7 Låt 8 Låt 9 Låt 10

Morrisseys 25 bästa

efter en helg där min stad varit invaderad av en hårdrocksfestival så känns det som jag behöver kliva in Morrisseys värld igen. all den här musiken man hela tiden återkommer till men det finns såklart orsaker till detta, här presenterar vi hans 25 bästa låtar för er som inte orkar gräva så djupt

jag hade tappat lite av hoppet om honom efter de senaste 2 mediokra albumen men den senaste World Peace is none of your business är ett stort steg tillbaka till den värld där jag vill ha honom

25 bästa Smiths låtarna

Jag ska erkänna att jag är en periodare när det gäller musik, ifjol när Morrisseys biografi kom var jag måttligt sugen på att läsa den, mest beroende på att de senaste 2 albumen han hade gjort har varit ganska mediokra och tråkiga. Nu när World Peace is none of your business visade sig vara en alldeles ypperliga platta så satte jag igång att läsa boken. rolig, intressant och vass men lämnar ändå massor av frågor. jag har läst någonstans att William it was really nothing handlade om Moz förhållande med Associates sångaren Billy MacKenzie och den andra halvan av bandet, Alan Rankine skrev han svars single vid namn Steven It was really something men hittar det ingenstans nu, varken uttalandet från Alan eller hans single. Ibland är jag glad att jag hade ett förhållande under nästan hela the Smiths karriär för annars hade det funnits risk att jag blivit för sentimental i all min frossa av bandet. Någonstans när kapitlet om The Smiths tog slut och solokarriären började i boken fick jag för mig att jag skulle summer bandet 25 bästa låtar på en Spotifylista, en uppgift som visade sig svårare än beräknat, men nu är jag klar och ganska typiskt för The Smiths så blev en singel b sida den bästa låten. Peter Alzén

Chicago punk

Min goda vän Jim Dvorak har gjort en mix åt mig To Preserve Disorder - Chicago Punk &New Wave: 1978-1984

The Cunts - Chemicals In The Mail Luchs Brothers - Kill Me I'm Rotten Mentally Ill - Gacy's Place Skafish - Disgracing The Family Name Immune System - Ambivalence and Spark Plugs Special Affects - Innocence The Exit - Out in the Street Meaty Buys - New Freedumb Epicycle - You're Not Gonna Get It The Dadistics - Paranoia Perception Wazmo Nariz - Checking Out The Checkout Girl Bohemia - American Life The Imports - Side One (Visions of Reality) Strike Under - Sunday Night Disorientation DV8 - Guns On The Right Subverts - Can't Control Myself Effigies - Haunted Town Bonemen of Barumba - Government Money DA! - Dark Rooms Big Black - Steelworker URBN DK - Future Primitive Silver Abuse - Cuban Homo Farm Toothpaste - Spy-Guy Naked Raygun - Swingo Articles of Faith - What We Want Is Free Negative Element - Police Beat (On Me) Rights of the Accused - Hypocrite Urge Overkill - Lympdiccus Seismic Waves - Lip Synch To The Go-Go's Savage Beliefs - Shake Your Neighbor's Hand

downl here

2014 års cover, avslutningen

den här är givetvis inspelad ifjol men visades först i år. tycker det är ett alldeles utmärkt sätt att avsluta denna månad med en cover varje dag.

2013 års cover

på hyllningsskivan till Mauro Scoccp "Kom ut ikväll" fanns det massor av mer eller mindre tråkiga versioner av hans låtar, men det fanns några riktigt bra Sophie Zelmani, Fibes oh Fibes och Plura men allra bäst var Anna Järvinens tolkning av en mina favoriter av Ratata Paradis.

2012 års cover

ibland behövs inga ord

2011 års cover

Någongång 2010 tror jag så ställde Lars Nylin frågan om bra Stockholmslåtar på Facebook, i en strid ström ramlade mer eller mindre bra förslag in, jag slängde givetvis in några själv, bland annat Kents Columbus (förmodligen var jag inte ensam om det) 2011 fick vi facit då Svente Thuresson släpper skivan Regionala nyheter ; Stockholsdelen och dyker detta lilla mästerverk upp

2010 års cover

en av mina absoluta favoriter med David Bowie är hans hitsingle från 1980, Ashes to Ashes. den låter än idag hypermodern, 2010 tog fyra tjejer från Los Angeles modet till sig och gjorde sin tolkning av den, alldeles utmärkt blev betyget i min bok.

2009 års cover

ett år efter de hade bildats kom the XX debutalbum, en skiva som nästan var en uppdatering av vad Young Marble Giants gjorde 30 år tidigare. jag älskar albumet än idag men i samma veva dök deras version av Womack & Womacks Teardrops upp. redan idag en klassisk coverversion.

2008 års cover

2008 gjorde Chan Marshall AKA Cat Power coverskivan Jukebox. på den finns den alldeles utmärkta versionen av James Browns Lost Someone.

2007 års cover

de såg ut som troll men sjöng som änglar, 2007 gjorde de en grym cover på Beyonces Crazy in LOve men även det smått förbjudna. Ett alldeles utmärkt försök på the Smiths klassikern There is a light that never goes out

2006 års cover

världshistorien är full av rockband, indieband, punkband etc som gör en skramlig version av en populär hitlåt. lite roligare är det bär det görs tvärtom tycker jag. Här gör Sugababes Arctic Monkeys debutsingle.

2006 års cover

världshistorien är full av rockband, indieband, punkband etc som gör en skramlig version av en populär hitlåt. lite roligare är det bär det görs tvärtom tycker jag. Här gör Sugababes Arctic Monkeys debutsingle.

2005 års cover

2005 såg jag Big Star på Kägelbanan, det var lysande den första timmen, den andra skulle de ha hoppat över. samma är spelade Håkan Hellström in sin version av Thirteen, den kanske inte är lysande men om bara nåt av hans alla fans fick för sig att lyssna på orginalet så är jag nöjd.

2004 års cover

från den fina cover skivan Golddiggas, Headnodders and pholksongs måste jag bara plocka ut Beautiful Souths underbara version av Greaseklassikern You're tha one That I want.

2003 års cover

hade planer på att välja Marit Bergmans version av Mary J Blige Real love men hittade den inte på Youtube, istället blev det Heartbeats i Jose Gonzales version, en låt som fick ohyggligt stor uppmärksamhet efter ha använt i en reklamfilm för Sony då 250000 bollar studsar nedför San Fransiscos gator, låten användes även i serien One tree hill. möjligt satte Jose griller i Anna Ternheims huvud när han topg ned Knifes låt så här.

2002 års cover

Kurt Wagners Lambchop är ett väldigt laidback Americana band. de har gjort flera roliga covers, kolla gärna in deras version av Sisters of Mercys This Corrosion. här tar de/han sig an Ray Davies låt om pedofileri (tror jag den handlar om iaf) från albumet Give the people what they want (1977)

2001 års cover

Sub Pops finaste popgrupp heter Beachwood Sparks från Los Angeles. de gör alldeles förträfflig popmusik som du givetvis måste kolla upp, deras fantastiska version av Sades By your side måste räknas som en av de klassiska covers numer

2000 års cover

runt millenieskiftet lyssnade jag väldigt mycket på Tindersticks, deras melankoli tilltalade mig mycket då. här gör de en Four Tops single från 1969, på den tiden Four Tops inte nådde högre än 53 plats på amerikanska topplistan, Tindersticks version nådde inga listor alls förmodligen beroende av att den släpptes i endast 1500 exwemplar

1999 års cover

1999 är ett av de svagare åren genom rockhistorien, det var inte speciellt lätt att hitta en bra cover detta år heller. Travis är/var ett ganska trist engelskt band som gjorde sin version på Britney Spears debutsingle Baby one more time. Jag ska erkänna att den är inte så märkvärdig mer än att den fick de flesta att inse vilken suverän låt Max Martin hade skrivit.

1998 års cover

1977 gjorde Althea & Donna Uptwon top rankin som dess blivit den reggaeklassiker den förtjänar att bli. 1998 gjorde Black box Recorder en minst sagt annorlunda cover av den. Black Box Recorder är ett av alla dessa projekt som Luke Haines har haft för sig. från starten med Auteurs till årets soloskiva har han med olika namn alltid gjort minst sagt spännande popmusik. för er som knappt är bekant med honom så finns det mycket att gräva i. Förmodligen återkommer vi till honom snart.

1997 års cover

Nu fuskar jag lite, 1997 års cover är egentligen ingen cover men eftersom samplingen av Andrew Loog Oldhams orkester version av Rolling Stones The Last time inte var clearad när Verve spelade in Bittersweet Symphony så blev det så att alla intäkter gick till den som ägde rättigheterna till låten, vilket lustigt nog var just Andrew Loog Oldham. men en bra låt är det och en stenhård video dessutom.

1996 års cover

Fugees sålde 6 miljoner album men deras andra album The Score, den gav dessutom upphov till tre solokarriärer. bandets blandning mellan hip hop och R'n'B gav eko i hela världen och visst kan man idag tycka att en hel del är lättköpta samplingar och covers men det krävs även mod att göra låtar som No Woman No Cry och Killing me Softly With his song. nu 18 år senare har vi fortfarande inte fått en uppföljare.

1995 års cover

1994-1995 var inte bara britpopens år utan även triphopen, det kanske känns fånigt idag att ens minnas det men när Portishead och Massive Attack kom fram så kändes det otroligt coolt och nytt. deras debutskivor håller än idag, deras buttre attityd och suggestiva groove lockades av större skaror än vad som var normalt. Tricky däremot var farligare, musiken han gjorde var mörkare och ännu hårdare. på sitt första album gjorde han det förbjudna en Public Enemy cover. med beröm godkänt dessutom.

1994 års cover

mycket är det sagt om Nirvana, eventuellt kan det vara det sista band som verkligen betydde något för mig. egentligen slirar jag lite nu för deras unplugged framträdande hos MTV var i november 1993 men släpptes först 1994. man kan inte säga att de gjort det lätt för sig, knappt någon av deras hits spelades och flera nya covers, tex Bowies The Man who sold the world men absolut bäst är de i Leadbellys Where did you sleep last night, en låt sol spelats in massor av gånger, ibland under titeln Black Girl. just här hörs varför Nirvana var ett band att älska.

1993 års cover

the Fall har funnits sen tidig Jura, gjort 7000 album och har innehållet minst 400 medlemmar. den enda som alltid har varit med och är symbolen för bandet är Mark E Smith. En excentrisk engelsman från Prestwich strax utanför Manchester som ser ut som han vore brorsa med Stig Larsson. egensinnig i både texter och musik. 1993 gjorde bandet en minst sagt oväntat cover av Sister Sledge Lost in Music, dessutom gjorde den överaskande bra.

1992 års cover

Jag ska erkänna att det mesta som kom från Seattle i början av 90 talet sorterade jag under trist hårdrock. visst fanns det bra band där, Nirvana såklart, men även Mudhoney, Fluid och kanske de mest underskattade Afghan Whigs. Greg Dulli och hans mannar blandade in soulcovers som lät så långt ifrån the Commitments man kunde komma. Även om deras egna låtar inte alls var dumma så är det framförallt när de tolkar andras låtar så nattsvart man kan som det blir lysande. Det kanske bästa exemplet är denna soulklassiker inspelad 1968 både av Percy Sledge och Elvis Presley i lysande versioner. Afghan Whigs förvandlar den till en mardrömshistoria.

1991 års cover

en man som alltid har visat upp sina rötter är Morrissey, när världens blickar vändes mot Seattle och Nirvana så valde han inte bara att drapera sig i en Union Jack på scenen utan även spela in The Jams fantastiska That's Entertainment på baksidan av Sing Your Life. detta är något år innan Paul Weller återkommer som the Modfather och när Britpopen blir en världsangelägenhet.

1990 års cover

1990 skulle Happy Mondays vara med på skivbolaget Elektras 40 års jubileumskiva med en version av John Kongos He's gonna step on you again men de var så nöjd med sin egen version att de gav ut den på single istället. det blev bandets mest sålda single. till Rubayiat samlingen spelade de in Tokoloshe man istället, den andra av John Kongos två hits.

1989 års cover

1986 slog Pet Shop Boys igenom med West End Girls, redan 1987 började de producera andra artister, först ut var Eight Wonder med I'm not Scared, sen följde In Private med Dusty Springfield innan de tog sin an att producera ett helt album med Liza Minelli. Det hade lätt kunnat bli outhärdligt men Neil Tennant och Chris Lowe vet vad de gör och klädde Liza i fantastisk bombastisk kostym, precis rätt för en diva som hon. hon fick även spela in av duons egna låtar.

1988 års cover

Efter att ha gjort en bluesbaserad debut "Whites off earth now!!" på det lilla kanadensiska bolaget Latent recordings så var det med 1988 års Trinity Session som bandet blev ett världsnamn. inspelad 1987 i en kyrka lät de som om de tassade runt långsamt och försiktigt för att spela in den intimaste versionen av deras mix av country, soul, folk, rock och jazz. den låt som stack ut mest är deras version Lou Reeds ultra klassiska Sweet Jane. frågan är om detta är den ultimata versionen trots allt

1987 års cover

nuförtiden kanske Steve Albini är mest känd som producent åt blandannat Pixies, Nirvana och PJ Harvey. På 80 talet hade han bandet Big Black, som var ett stenhårt oljuds band. Från 82 fram till 87 gav bandet ut flera stilbildande skivor- Atomizer och Songs about fucking rekommenderas om man vill ha rå rock i sin brutalaste form. När bandet lagt ned bildade han Rapeman som knepigt nog hade svårt att få spelningar. på en single från 1987 gjorde bandet 2 covers. Kraftwerks the Model och den här versionen av Cheap Tricks He's a Whore

1986 års cover

1986 var förvisso Madonna en stjärna men inte den megavariant som hon blev efter Like a Prayer, nu var hon fortfarande lite rebellisk cool, turnerade med Beastie Boys och var allmänt utmanande. Sonic Youth hade ännu inte nått någon mer berömmelse utanför de snävaste hardcore/indie kretsarna. här gömmer de sig bakom Madonnas dopnamn och gör en minst sagt minimalistisk version av hennes hit Into the groove, på albumet tog de sig an Robert Palmers Addicted to love i samma stil.

1985 års cover

denna månad presenterar vi en cover varje dag, vi börjar med året 1985 och arbetar oss framåt, förhoppningsvis hittar vi några bortglömda pärlor som du missat Först ut är en Subway sect låt i en mer oljudsversion. Bröderna Reid i Jesus and Mary Chain tar på sin tredje single an Subway Sect legendariska Ambition och förvandlar den till det sedvanliga oljudsväggen som de tidiga släppen med JAMC ftast var. redan på debutsinglen gjorde de en cover på baksidan, då Syd Barrets Vegetable man och senare kom de att göra lysande versioner av tex My girl.

Att åldras

Att åldras i en värld av musik borde inte vara omöjligt, visserligen är det bättre nu än säg på 80 talet. Då förväntades man nästan sluta lyssna på rockmusik när man fyllde 25 år.

Idag är rockmusiken musiken för dem som är född innan 1985.

Trots det så letar redaktörer på kultursidor och nöjessidor efter unga fräscha röster som skildrar rockmusiken idag, det är givetvis inget fel med det men på något sätt är kunnande sekundärt och ungdom det primära. Varför kommer jag att tänka på det idag?

Jo för idag är fem år sedan Sveriges kanske bästa kulturjournalist gick bort.

Lennart Persson var utan att jag någonsin träffade honom en sann vän in i mycket av den musik jag ville lyssna på. Först i tidningen Larm och sen i Feber, men frågan om det inte var nyhetsbreven från hans affär Musik & Konst som gjorde mig mycket fattigare. Förvisso bara på pengar och i gengäld fick jag vansinnigt mycket bra musik i mina öron.

Efter Lennart gick bort i cancer så slogs tidningarna om att berätta hur viktig han hade varit för kulturjournalistiken i landet men inga av dem som slutade ge honom frilansjobb för han var för gammal beklagade den missen. Istället fick vi kortare och kortare recensioner som nu mer tangerar innehållsförteckning eller ett tvättråd.

Några andra som drabbades av ålderssortering var bandet Alarm, 2004 hade Mike Peters misstänkt länge att de inte fick några radiospelningar längre på grund av att de var gamla stötar. Då startade han en bluff som Malcolm McLaren skulle vara stolt över.

Bandet spelade in en single men gav ut den som det lokala bandet Poppyfield som de lejde för att vara frontfigurer. Singlen 45RPM gick in på topplistans 24 plats, skivan sålde bra med en fräck ungdomlig video till. När sedan Mike Peters avslöjade sin hoax live på BBC så släpptes snabbt en editerad version av videon med Alarm inklippta.

Numer finns det en film baserad på den händelsen, Vinyl med Phil Daniels känd från Quadrophenia och Blurs Parklife i huvudrollen.

Vinyl handlar om bandet Weapons of Happiness, ett 80-talsband som återförenas och spelar in låten Free Rock’n’roll men det visar sig att de får kalla handen överallt, de är för gamla, inga är intresserade av föredettingar, även om låten är bra så kommer ni aldrig få några radiospelningar var några av de fraser de fick höra när de försökte få ut skivan.

Då får huvudpersonen Johnny Jones snilleblixten att låta en gäng unga framföra låten och precis som i en typecasting för en dokusåpa sätts bandet Single Shot ihop.

Filmen är fin feel good film i klassisk engelsk tradition så väl värd att leta reda på.

Kostar under 2 pund på Amazon.

Peter Alzén

På franska

En liten spellista med franska popfavoriter, tonvikten ligger på sextiotalet, men även några modernare och äldre karameller finns med i denna trikolorska strut.

 /Mikael


   

Hasses Thundersfavoriter

Häromdan var det 23 år sedan Johnny Thunders dog 38 år gammal i New Orleans, Vi bad Sveriges största Thundersfan Hasse Östlund från Nomads och Aoousch välja ut sina 12 favoriter av Johnnys gitarrspel.

En dubbel Brooklynburgare?

Mac DeMarco ”Salad Days”

Kanadensaren och den numera Brooklynhuserande ynglingen Mac Demarco, har med sitt nya album Salad Days, klivit ut ur den allra snävaste lo-fi garderoben och fattat tycke för en mer organiserad studioteknik (i dubbel bemärkelse). De framträdande,  svajiga och repetitiva gitarrerna  för tankarna till Durutti Columns väldiga vattenhål, och till den charmanta skevheten som finns hos exempelvis Jonathan Richman.  Det är även något med atmosfären som är väldigt Paul Simonskt New Yorkskt – möjligen är det bara min fantasi som skenar fritt.  Albumet är en varm och fluffig kulturkudde att vila huvudet på i skarven vår-sommar.



Real Estate ”Atlas”

Den Brooklynstationerade orkestern Real Estate med Ducktailsmannen Matt Mondanile låter på sitt nya album Atlas precis som – Real Estate; ett indiepopskt finsnickeri med lågt i tak. Det är inget nytt under vårsolen, förutom att just solen känns mer påtaglig? Albumet är nämligen lite varmare, lite torrare och faktiskt lite slickare (ett ord som tight hör knappast hemma i dessa kretsar) än på tidigare fullängdare. Det är trevligt och drömskt, snedluggat-och-glasögonprytt, den svävande gitarrpopen kavlas effektivt ut med snälla och gäspande harmonier för dagar i vildvuxet gräs. Det räcker oerhört långt.



/Mikael

Långsam fredag!

I väntan på påskaftonens äggstravaganta företagsamheter med fjädrar och skal, passar det givetvis utmärkt att sittdansa till Trip Hop och andra slöa takter.

 Glad påsk! /Mikael

It's a jangle out there

Förmodligen var Beatles först när de slog ackordet till A Hard days night men själva jinglejanglepopen utvecklades nog när Byrds tranformerade Dylan låtar genom Rickenbackergitarrer. På sjuttiotalet hölls janglefanan högt av amerikanske powerpopband men framför allt av Tom Petty & the Heartbreakers. På 80 talet fick genren en renässans framförallt i det som kallades Paisley underground med band som Green on Red, Dream Syndicate och Long Ryders.

I England fanns en mer lo-fi variant som i NME fick beteckningen C-86. givetvis finns det massor att fördjupa sig i men här och nu i det vackra vädret är detta 100 alldeles utmärkta janglepop låtar från 100 olika artister. Peter Alzén

Rolling Stones 100 bästa

ROLLING STONES Topp 100 … enligt Claes Olson Det här är en högst personlig lista, baserad på min personliga relation till The Rolling Stones från 60-talet fram tills idag. Visst är Start Me Up en betydligt större hit än All About You och Honky Tonk Women en både större och mer stilbildande klassiker än Rocks Off. Men det här är alltså en rankning av mina 100 personliga favoritlåtar med The Rolling Stones. (Och kanske bara just i de ögonblick som listan samanställdes i hängmattan i sommarstugan, sommaren 2013…) De album som har med flest spår Exile On Main Street och Tattoo You, som båda bidrar med åtta titlar var på listan. Sju spår är hämtade från både Some Girls och Black And Blue. Sticky Fingers svarar för sju titlar, Beggar’s Banquet, Let It Bleed, Goat’s Head Soup, It’s Only Rock’n’roll och Emotional Rescue svarar för sex titlar var, Out Of Our Heads och Aftermath för fyra. Från December’s Children (And Everybody’s) har tre spår hämtats. Their Satanic Majesties Request, Undercover, Steel Wheels, Bridges To Babylon och A Bigger Bang bidrar med två spår var. Från de fyra albumen Rolling Stones No. 2, Between The Buttons och Dirty Work har jag plockat med en titel var. Nio titlar är singlar från 60-talet, som senare endast gavs ut på samlingsalbum (eller amerikanska varianter av albumen). Detta enda studioalbum som är finns representerat på listan är Voodoo Lounge från 1994. 36 låtar är från 60-talet, 42 från 70-talet, 19 från 80-talet, 2 från 90-talet och en från 00-talet – vilket väl kan sägas reflektera bandets utveckling genom åren relativt bra.

1. All About You (Emotional Rescue) 2. Rocks Off (Exile On Main Street) 3. Gimme Shelter (Let It Bleed) 4. Get Off Of My Cloud (December’s Children…) 5. Sympathy For The Devil (Beggar’s Banquet) 6. Moonlight Mile (Sticky Fingers) 7. Satisfaction (Out Of Our Heads) 8. Waiting On A Friend (Tattoo You) 9. Happy (Exile On Main Street) 10. Time Is On My Side (Rolling Stones No. 2) 11. Brown Sugar (Sticky Fingers) 12. Have You Seen Your Mother Lately (single) 13. Miss You (Some Girls) 14. Little Red Rooster (single) 15. No Expectations (Beggars’ Banquet) 16. All Down The Line (Exile On Main Street) 17. Tumblin’ Dice (Exile On Main Street) 18. Ventilator Blues (Exile On Main Street) 19. I Just Wanna See His Face (Exile On Main Street) 20. Jumpin’ Jack Flash (single) 21. Bitch (Sticky Fingers) 22. Let’s Spend The Night Together (single) 23. Midnight Rambler (Let It Bleed) 24. Paint It Black (Aftermath) 25. You Can’t Always Get What You Want (Let It Bleed) 26. Street Fighting Man (Beggar’s Banquet) 27. Shattered (Some Girls) 28. Neighbours (Tattoo You) 29. 19th Nervous Breakdown (single) 30. Winter (Goat’s Head Soup) 31. Coming Down Again (Goat’s Head Soup) 32. Memory Motel (Black And Blue) 33. Love In Vain (Let It Bleed) 34. Shine A Light (Exile On Main Street) 35. Beast Of Burden (Some Girls) 36. Start Me Up (Tattoo You) 37. Hot Stuff (Black And Blue) 38. She’s So Cold (Emotional Rescue) 39. She’s A Rainbow (Their Satanic Majesties Request) 40. Time Waits For No One (It’s Only Rock’n’roll) 41. Before They Make Me Run (Some Girls) 42. Under My Thumb (Aftermath) 43. Doo-doo Doo-doo-do (Heartbreaker) (Goat’s Head Soup) 44. We Love You (single) 45. Out Of Time (Aftermath) 46. As Tears Go By (December’s Children…) 47. Wild Horses (Sticky Fingers) 48. Melody (Black And Blue) 49. Luxury (It’s Only Rock’n’roll) 50. Honky Tonk Women (single) 51. Play With Fire (Out Of Our Heads) 52. Undercover Of The Night (Undercover) 53. Mixed Emotions (Steel Wheels) 54. Fingerprint File (It’s Only Rock’n’roll) 55. Hands Of Fate (Black And Blue) 56. Heaven (Tattoo You) 57. Mother’s Little Helper (Aftermath) 58. Can’t You Hear Me Knockin’ (Sticky Fingers) 59. Let Me Go (Emotional Rescue) 60. When The Whip Comes Down (Some Girls) 61. Respectable (Some Girls) 62. Some Girls (Some Girls) 63. Not Fade Away (single) 64. The Last Time (Out Of Our Heads) 65. Harlem Shuffle (Dirty Work) 66. ‘Til The Next Goodbye (It’s Only Rock’n’roll) 67. It’s All Over Now (single) 68. Stop Breakin’ Down (Exile On Main Street) 69. Sway (Sticky Fingers) 70. Ruby Tuesday (Between The Buttons) 71. Down In The Hole (Emotional Rescue) 72. If You Really Want To Be My Friend (It’s Only Rock’n’roll) 73. I’m Free (Out Of Our Heads) 74. Stray Cat Blues (Beggar’s Banquet) 75. Hang Fire (Tattoo You) 76. No Use In Crying (Tattoo You) 77. 2000 Light Years from Home (Their Satanic Majesties Request) 78. Worried About You (Tattoo You) 79. Let It Bleed (Let It Bleed) 80. She Said Yeah (December’s Children…) 81. Salt Of Earth (Beggar’s Banquet) 82. Anybody Seen My Baby (Bridges To Babylon) 83. Slave (Tattoo You) 84. Sister Morphine (Sticky Fingers) 85. It’s Only Rock’n’roll (It’s Only Rock’n’roll) 86. Cherry Oh Baby (Black And Blue) 87. Hey Negrita (Black And Blue) 88. How Can I Stop (Bridges To Babylon) 89. Can You Hear The Music (Goat’s Head Soup) 90. Angie (Goat’s Head Soup) 91. Slippin’ Away (Steel Wheels) 92. Fool To Cry (Black And Blue) 93. You Got The Silver (Let It Bleed) 94. Star Star (Goat’s Head Soup) 95. She Was Hot (Undercover) 96. Streets Of Love (A Bigger Bang) 97. Emotional Rescue (Emotional Rescue) 98. Rough Justice (A Bigger Bang) 99. Dance (Emotional Rescue) 100. Factory Girl (Beggar’s Banquet)

MC5

The Cures 25 bästa låtar

Lyssnade genom alla Cures album nyligen, ett band som betydde ohyggligt mycket för mig en gång i tiden. Det är svårt att bortse från låtar som man spelat så ofta, älskade sedan sommaren 1979, tuff pop men lika vek som det som senare skulle bli The Smiths varumärke, Three Imaginary Boys var en skiva som spelades nästan sönder i mitt pojkrum på Selkroken, skivan som saknade titlar, jo första upplagan hade bara symboler som låttitlar var tillsammans med Joy Division, Magazine otrolig musik att vara missförstådd tonåring till. När sedan uppföljaren kom var jag lite besviken men det släppte snabbt. Det som först kändes som något B Pink Floyd blev snabbt till något modernt som saknade motstycke i min skivsamling just då. 

Första gången jag såg bandet var på Rock Palais hösten 80, då var allt punkigare än på skivan men ändå inte som något jag upplevt tidigare, att arrangören valt att låta skapop bandet T-shirts vara förband gjorde inte upplevelsen mindre bisarr. Även om jag älskar de tre första albumen otroligt mycket så är Faith så annorlunda från allt de gjort tidigare. Vackert, vemodigt suggestivt mer oktober än så här blir inte musik. Pornography tyckte jag var otroligt cool när den kom men idag tycker jag den har åldrats mindre bra, Cure behöver bättre melodier än så. Därefter kom deras period där de inte bara var på det personliga planet det var virrigt utan även musikaliskt, singlar som Let’s go to bed, the Walk, Lovecats och album som the Top spretar åt alla möjliga håll.

Perioden 85-90 var the Cure ett mycket större band än man kunde tro, deras tre album under denna period som startade med The Head on the door var dessutom perfekt popmusik. Kiss me kiss me må vara en alldeles för lång skiva men topparna är otroligt bra. Disintegration är troligen Cures mest sålda album och de låtarna spelades jämt på den tiden då MTV betydde något, ganska uttjatade då men nu är det smått fantastiskt igen. sen känns det som jag tappade intresset för bandet även om Wish har några fina glimtar, skivorna därefter är ganska ointressanta

Vad passar inte bättre en söndag i mars att lista de 25 bästa låtarna med bandet

 Peter Alzén

1.     Boys Don’t cry 

2.     Just Like Heaven

3.     All cats are grey

4.     A Forest

5.     10.15

6.     Love song,

7.     Lullaby

8.     A Night like this

9.     Upstairs room

10. Six different ways

11. Play for today

12. Catch

13. In between days

14. Fire in Cairo

15. Jumping on someone elses train

16. Pictures of you

17. Push

18. A letter to Elise

19. Three imaginary boys

20. Close to me

21. Primary

22. Caterpillar

23. Let’s go to bed

24. Killing an arab

25. Charlotte Sometimes

Johan Johansson

Vi fortsätter med vår härliga tradition där mina hjältar gör spellistor med sina inspirationskällor. Idag är det med stor stolthet jag presenterar Johan Johansson. KSMB var ett i första generationens punkband, började i Skärholmen som Skärholmens punkensemble men 1978 blev de Kurt Sunes Med Berits, ett namn taget från Radioprogrammet Hemma hos. I början var de mest kända för deras klotterbombande taktik när hela huvudstaden drabbades. Redan från start så var deras melodier starka i den energi som de levererade. Första singlen Tidens tempo är en klassiker och första albumet Aktion är inte dumt alls. Andra albumet Rika barn leka bäst är däremot en av de bästa skivor som gjorts i detta land. Låtar som Sex noll två och Polsk Schlager är av yppersta klass, båda dessa och det mesta av albumet är skrivet av deras trummis Johan Johansson. Efter KSMB startade han Strindbergs tillsammans med medlemmar från the Moderns, därefter döpte han sitt nya band till John Lennon men fick efter påtryckningar från Beatles håll byta till John Lenin. Andra Beatlesreferenser är att han döpt skivor till Sardjentpepper. Som soloartist har han oftast lutat sig mot en mer vistradition fast än idag har han starka melodier som ryggrad. Samma sak med hela denna spellista, överfull av grymma melodiösa pop/rocklåtar Peter Alzén

Suicide

Suicide kan vara världens näst coolaste band )

En himla massa tjejröster

Den Moderna Soulen - Del 2

Ytterligare en liten spellista med modern soul, fast med intentionen att låta gammal (mestadels).

/Mikael

Balladen om Terry Reid - eller om hur allt kunnat smaka annan fågel

Få brittiska gitarrister och sångare har klampat omkring med smör upp till vaderna som Terry Reid gjorde under sextiotalets andra hälft. 1965 skramlade han en sommar med kamraterna i The Jaywalkers, med vilka han var förband åt The Rolling Stones. Mogulen Mickie Most blev kort därpå Reids manager. 1968-69 hann Reid kläcka en näve dansanta singlar och ett par album i eget namn, och tillhörde några ängsliga veckor i London den absoluta gräddan. Tidsenligt rockifierade även dåtida hits av Donovan, Lorraine Ellison och Sonny & Cher, med blandade resultat. Vid tidpunkten turnerande han flitigt (framförallt i USA), och uppträdde i de största och hårigaste lokalerna tillsammans med orkestrar som Cream, Fleetwood Mac och Jethro Tull. 

Redan 1968 tillfrågades han av Jimmy Page om han ville bli sångare i dennes The New Yardbirds/Led Zeppelin, men, eftersom Reid var fast övertygad om att solokarriären var på väg att explodera  likt ett konfettiregn vilken sekund som helst – så tackade han bestämt nej. Turen gick då istället till den glada munspelaren Robert Plant, som satte sig på tåget till Page för att sjunga upp - resten är sönderanalyserad rockhistoria. 1969 fick han även en förfrågan om att ta över mikrofonen efter Rod Evans i Deep Purple – men i vanlig ordning tackade han nej – eftersom det stora genombrottet nu verkligen låg runt den berömda husknuten. Ritchie Blackmore gick då istället ner till pubben, kastade några pilar och drömde om Sherwoodskogen. Motvilligt charmades han (om än bara för några minuter) av cocker spanielvalpen Ian Gillan som väsnades i baren - och vipps så var det nya Deep Purple en satt potatis.

Reids två första album är hyggliga men inte direkt bra. Han hade en himmelsk röst (när han tog i, och ville), snarlik både Steve Marriotts och Robert Plants vid tidpunkten – men vad hjälpte det. Skivorna sålde motsatsen till smör och Micke Most ställde ultimatum om att Reid måste tona ner gitarrsolona, ge tusan i att experimentera, sluta skrika så förbannat och i stället fokusera på balladerna. Reid blev bestört och vettskrämd, och efter ett par verbala fejder lunkade han uppgiven iväg, och gömde sig i Kalifornien, musiken la han helt på hyllan ett antal år. Och han kom att återvända endast sporadiskt under sjuttiotalet, med ytterst mediokra och trendkänsliga  LP-Skivor.

Det är inte för inte, som långtradarrockbandet R.E.O. Speedwagon  1973 (på sitt tredje album) gjorde en cover på Terry Reids låt från 1968. Personligen hörde jag låten med John Mellencamp första gången, vilken då gjort en cover på den för sitt nya samlingsalbum The Best That I Could Do. Givetvis  brydde jag mig inte om att läsa i texthäftet om vem som skrivit låten, eftersom jag utgick från att det var kassanovan och rumlaren själv, som värkt fram låten under någon sen timme intill sin dåvarande fotomodell. Av en ren slump ramlade jag över Terry Reids första skiva drygt tio år senare, och upptäckte att låten fanns med. När musiken började luffsa omkring i mina hörselgångar, blev det snudd på en själslig kortslutning – som om någon drog ned byxorna på mig. Hur hade jag kunnat missa detta? Det rycktas dessutom friskt  bland  Heartland-klubbens medlemmar om att Graham Nash lär ha varit medkompositör till Without Expression, vilket får skäggen att krulla sig kusligt bland dessa rockens ihärdigaste utgrävare. Dessa män på evigt scoutläger i musikens tjänst.

Så, slutsatsen i ärendet Terry Reid är att allt, precis allt, hade kunnat se väldigt annorlunda ut i hans musikerbana. Sångare i Led Zeppelin eller Deep Purple hade så här i efterhand säkert smakat fågel? Istället gjorde han ett studioalbum 1991 som ingen utom hans ljudtekniker minns namnet på, och sedan dess knäcker han extra som studiomusiker  och kvarterslokalsjippo mellan sophämtningarna. Så går det. Han kan dock glädjas åt, att ha uppfunnit den första vågen av americana (även kallad heartland), i alla fall om man får tro heartlandarkeologoerna (de har en egen hemsida).


/Mikael

Patti Smith Group

Ramones

Krautrock

The Filthy Fifteen

För nästan trettio år sedan ville fyra politikerfruar med Al Gores Tipper i spetsen ta bort all musik som de ansåg vara stötande och farlig för alla tonåringar. Framförallt sex, våld och droger skulle bort. Flera musiker som Frank Zappa och Dee Snider gjorde grymt bra motstånd men en kompromiss blev varningsklistermärket

i mångt och mycket blev stickern en kvalitetsmärkning för genrer som Hip Hop och Hårdrock. PMRC satte även ihop en lista över de 15 mest upprörande låtarna The Filthy Fifteen Judas Priest - "Eat Me Alive" - Rated X Mötley Crue -"Bastard" - Rated V Prince & The Revolution - "Darling Nikki" - Rated X Sheena Easton - "Sugar Walls" - Rated X W.A.S.P. - "Animal (FUCK Like a Beast)" - Rated X Mercyful Fate - "Into the Coven" - Rated O Vanity - "Strap on Robbie Baby" - Rated X Def Leppard - "High n' Dry" - Rated D/A Twisted Sister - "We're Not Gonna Take It" - Rated V Madonna - "Dress You Up" - Rated X Cyndi Lauper - "She Bop" - Rated X AC/DC - "Let Me Put My Love Into You" - Rated X Black Sabbath - "Trashed" - Rated D/A Mary Jane Girls - "My House" - Rated X Venom - "Possessed" - Rated O Idag kanske listan känns larvig men någon form av moralpanik finns än idag, HipHoptexter blir kritiserade från polishåll, min reggaefestivalkrönika fick insändare om att jag uppmanade till droger och nu senast blev Kartellen och Timbuktus Svarta druvor och Vissna liljor utplockad från p3 trots stor popularitet. Peter Alzén

Kriget mot vintern del 3

att cykla på glashala gator tar på krafterna men vi kämpar vidare,

Kriget mot vintern del 2

nu är jag en tand fattigare men kriget fortsätter med ett gammalt favoritband

Kriget mot vintern del 1

efter tandvärk och allmän hängighet så startar jag nu officiellt kriget mot vintern

ett måste Big Starfilmen

144 låtar från 2013 som du kanske har missat

Peter Alzén