Nylins 20 bästa i svensk crime

Leif GW Persson skrev en gång att om han valde ut tidernas tio bästa svenska crime/deckare skulle fem av dem vara författade av Maj Sjöwall/Per Wahlöö och det nämnda parets hela utgivning skulle finnas med på topp 20. När jag ombetts ta ut just en topp 20 motverkar jag sådana utfall - i mitt fall kunde det blivit just Leif GW som fick med ett stort antal titlar - har jag valt att bara ha en post per författare. I något fall har jag dock fuskat med att ta med en hel serie av en viss författare, det har kort sagt varit omöjligt att plocka en viss titel.

1.Leif GW Persson ”En annan tid, ett annat liv”

Det tycktes som om Persson lagt deckarskrivandet på hyllan för att helt fokusera på att vara landets ställföreträdande kriminolog. Då återkom han 2002 med dunder och bra med inledningen av trilogin ”Välfärdsstatens fall”, varav denna var den andra. Tempot är långsamt, personskildringarna inte alltid sylvassa, men känsla av att detta är på riktigt, att GW på allvar petar i den skitigaste svenska byken, är överväldigande.

2.Arne Dahl ”A-gruppen”-serien

Arne Dahl, pseudonym för Jan Arnald, lyckades med konststycke att skriva ihop tio starka och litterärt högstående epos om specialstyrkan A-gruppen. Serien får representera honom trots att ”Viskleken”, ett slags fortsättning på A-gruppen-böckerna är hans allra bästa. PS. Låt dig inte skrämmas av de usla TV-versionerna av böckerna. DS.

3.Sjöwall/Wahlöö ”Den vedervärdige mannen från Säffle”

Helt har inte Sjöwall/Wahlöö klarat sig undan tidens tand. Det finns stundtals något naivt dammigt över böckerna. Men förmågan att göra stilleben över mänsklig vidrighet och cyniska snutar/politiker är totalt tidlös.

4.Stieg Larsson ”Millenium”-trilogin

Först tvekade jag inför hypen och de udda bokomslagen. Sedan föll jag, som så många miljoner, pladask för drivet i storyn och för karaktären Lisbeth Sahlander. I dag hur jag regelbundet ut min lägenhet till Europeer som kommer till Stockholm för att gå  Lisbeths och Mikael Blomqvists fotspår. Märkligt men välförtjänt.

5.Åsa Larsson ”Solstorm”

Åsa Larsson är deckarvågens stora poet. Sekvenser om brottsplats Kiruna kunde brytas ut och inte den suraste medlem av Svenska Akademien kunde kalla det annat än god litteratur . Men ofta är det också drivna kriminalhistorier med ingredienser från de speciella stämningar som finns norr om Polcirkeln.

6.Roslund/Hellström ”Flickan under gatan”

Anders Roslund och Börge Hellström har också de skrivit konsekvent starka böcker. Men för mig står ”Flickan under jorden”, om glömda hemlösa under Stockholms gator, ut som duons vassaste.

7.Jens Lapidus ”Snabba cash”

Själv kan jag inte helt komma över Lapidus flagranta stilistiska stölder från amerikanen James Ellroy. Men bortom det har han ett driv och en dialog som är så trovärdig att jag ändå bara rycks med i hans historier. Debuten är fortfarande starkast, men det känns som att juristen Lapidus har ännu mer i sig.

8.Henning Mankell ”Kinesen”

Mankells Kurt Wallander-böcker är långt starkare än man kan tro efter femtioelva dussindeckare i TV, de har gjort sig förtjänt av djup dyrkan i bl.a. Tyskland. Men allra starkast är Mankell i den mäktiga ”Kinesen.” Efter den blodigaste inledningsscenen i svensk litteratur, den utspelar sig Gävleborg dessutom, kommer en politiskt färgad historia med åtskilliga bottnar.

9.Håkan Nesser ”Borkmanns punkt”

Nesser är tvivelsutan en av de litterärt skickligaste i den svenska deckarvågen. Delar av hans Van Veteren-serie är ”bra litteraur alla kategorier.” På senare tid har Nesser vinglat mellan olika karaktärer och jag har personligen tappat bort honom lite.

10.Håkan Östlundh ”Laglöst land”

Gotland noir, deckare med brottsplats Gotland, har blivit så smått stapelvara. I genren är Östlund i en klass för sig medan det är Mari Jungstedt som säljer mest böcker. Östlunds historier har blivit allt  starkare, allt mer reflekterande och jag väljer hans senaste bland flera starka alternativ.

11.Stieg Trenter ”Lysande landning”

Har svårt se at den som fötts upp med dagens hårdkokta svenska crime tar ikonen Trenter på fullaste allvar. Men som tidsspegel är historierna om fotografen Harry Friberg och polisen Vesper Johnsson fortfarande formidabla.

12.Kerstin Ekman ”Händelser vid vatten”

Fantastisk litteratur. Fantastisk historia om ett brott. Skälet till att Ekmans mästerverk om mysterier kring en jämtländsk sjö inte hamnar i topp är att det ändå känns ansträngt att kalla henne deckarförfattare.

13.Kristina Ohlsson ”Tusenskönor”

Lite av Åsa Larssons arvtagerska som mest poetiska svenska kriminalförfattare. Ohlsson jobbade innan hon blev heltidsförfattare såväl på UD som hos säkerhetspolisen, men det är trots detta i det allra mest vardagliga skildringar som hennes löfte blir allra tydligast. Har nästan stämplat på sig ”nästa storsäljare!”

14.Christer Nygren ”Deadline”

Min hemstad Sundsvall har blivit brottsplats hos författare som Jonas Moström och Lars Kepler. Men starkast har stans eventuella undre värld skildras av lokale kriminalreportern Nygren, som tyvärr hade oturen att komma med sina bästa och mest hårdkokta böcker (Nygren älskar Elmore Leonard och det märks) innan den svenska deckarvågen exploderade på allvar i slutet av 90-talet.

15.Lars Kepler ”Hypnotisören”

På många sätt ett krasst försök att kopiera Stieg Larssons framgångsrecept. Men också tillräckligt intrikat för att förtjäna att ”Lars Kepler” – en synonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho – åtminstone på hemmaplan blev en kassapjäs som senare blev film, tyvärr en mycket svag sådan.

16.Åke Edwardsson ”Dans med en ängel”

Edwardssons böcker om Göteborgssnuten Erik Winter är föär många ett självklart toppnummer i svensk crime. Själv har jag inte fallit pladask. Upplever dem som lite träiga och pratiga och Winters extrema jazzintresse känns stundtals påklistrat, liksom i vägen för storyn.

17.Mons Kallentoft ”Vårlik”

Kallentofts berättelser om Linköpingspolisen Malin Fors är till 75% lysande, skildringarna av Fors alkoholism bryter också behagligt (om man får säga så när vi talar om tragik) mot stereotypen med spritsugna medelålders manliga kriminalare. Tyvärr drar 25% kvasipoesi och drömska moment utan styrsel konsekvent ner totalbetyget hos Kallentoft.

18.Buthler/Öhrlund ”MORD.net”

Det dansk-svenska författarparet Dag Öhrlund/Dan Buthler öser på för fullt med våld och sex. I längden dränker detta egentligen ganska fyndiga historier, men i debuten ”MORD.net” balanserades effektsökeriet och även teckningen av kriminalaren Jacob Colts vedermödor fick plats.  

19.Carin Gerhardsen ”Pepparkakshuset”

Gerhardsen, fram till dess IT-konsult, inledde sin socialrealistiska ”Hammarbyserien” extremt lovande med ”Pepparkakshuset.” Tyvärr har det i de två kommande i serien blivit allt vagare skildringar av vardagsbrott på Stockholms söder.

20.Camilla Ceder ”Fruset ögonblick”

Ceders två första böcker, om brott i Göteborgstrakten, känns extremt lovande. Får representera nästa generation i den växande skaran av svenska pennor och laptops som grottar ner sig i brott.

Bubblare: Johan Theorin, Varg Gyllander, Kjell Eriksson, Thomas Kanger, Jonas Moström, Lars Bill Lundholm, Christoffer Karlsson, Mari Jungstedt, Karin Alvtegen, Anna Jansson.

Långt från listan: Camilla Läckberg, Liza Marklund, Björn Hellberg.

Lars Nylin